Grunden för vår hälsa är bra näring.
Målet med ortomolekylär medicin är att tillhandahålla den bästa biokemiska och molekylära miljön för hjärnan och kroppen. Ortomolekylär medicin (av grekiska orto, den rätta), syftar till att uppnå hälsa genom att tillföra endogena ämnen, som exempelvis vitaminer, mineraler och hormoner.
Linus Pauling, forskare och Nobelpristagare, myntade tidigt begreppet ortomolekyleär medicin, på 1960-talet. Ortomolekylär betyder ”rätt molekyl” och kommer ursprungligen från det grekiska ordet för ”korrekt” (orto) och ”molekyl”. Ortomolekylär medicin innebär att man rättar till molekylära, biokemiska, obalanser i kroppen.
Linus Pauling menade att nästan alla sjukdomar beror på näringsbrister och kan korrigeras med rätt mängder näringsämnen och molekyler. Han blev senare mest känd för att ha rekommenderat stora dagsdoser av C-vitamin för att förebygga förkylningar och sjukdom.
”Jag tror att du, genom att vidta några enkla och billiga åtgärder, kan leva längre och förlänga dina år av välbefinnande. Min viktigaste rekommendation är att du tar vitaminer varje dag i optimala mängder för att komplettera de vitaminer du får i maten”.
– Linus Pauling
Vidare har Linus Paulings tankar inspirerat till Funktionsmedicinens uppkomst.
Grundtankar enligt den ortomolekylära medicinen:
- Människans kropp är uppbyggd utav och underhålls av näringsämnen.
- Nutrition är av primär vikt vid bedömning och behandling, samt de effekter som kan orsakas av miljögifter och processad mat med olika tillsatser.
- Alla människor är biokemiskt unika och har därmed olika näringsbehov. Det betyder att begreppet ”Rekommenderat dagligt intag” för olika näringsämnen är otillförlitligt för enskilda individer.
Så här använder jag den ortomolekylära medicinen:
- Förstå brister och obalanser vid olika symptom och tecken.
- Uppnå balans av näringsämnen.
- Kortvariga terapeutiska doser.
- Långsiktiga kosttillskott.
- Undvika läkemedel, om inte omständigheterna kräver det.
”Många näringsämnen har varit en del av vår fysiologi i hundratals miljoner år och är livsviktiga, till skillnad från ett kroppsfrämmande läkemedel. En intressant liknelse är att se de kroppsegna ämnena som en professionell, samspelad orkester. När ett kroppsfrämmande läkemedel dyker upp blir det mer som en som nykläckt soloartist, som inte riktigt passar in.”
